Vi utrustade Martin Appel med en Macbook Pro och hans uppdrag var att bekanta sig med den nya datorn i en vecka. För att göra det lite till en utmaning förbjöd vi honom även att läsa handböcker och googla fram lösningar, för att se hur intiutiv en Mac är för en riktig pc-räv.
Sedan dess har jag aldrig gett Macen någon allvarlig chans. Inte för att jag skulle haft något emot det. Men jag har aldrig känt något direkt behov.
Jag börjar med Lotus Notes, som är det e-postprogram vi använder på redaktionen. Notes är känt för att vara bedrövligt, i synnerhet för Mac.
Jag med andra ord inte förstå hur människor kan bli så besatta av sin dator. Så här på vilodagen kan jag inte låta bli att undra varför många Mac-ägarna är så religiösa.
Måndag – jag blir nästan kär
Jag är inte oskuld. Inte alls! Men ska jag vara ärlig var det ganska länge sedan jag gjorde det. Visst har det blivit några snabbisar den senaste tiden, men inte mycket mer.
Nej, det var faktiskt sex år sedan jag använde en Mac på allvar. Då layoutade vi tidningen PC för Alla på Mac. Eftersom Windows var så uselt på grafik tvingades vi journalister ha två datorer på våra skrivbord: En Mac för layout. En pc för allt annat.
Att använda Macarna var en plåga. De kraschade flera gånger per dag, och då gick dokumenten vi jobbade med sällan att rädda. Den dag vår dataavdelning berättade att vi helt skulle går över till Windows blev det med andra ord jubel på redaktionen. ”Ska vi ritualskända Macen?” föreslog en av mina kollegor, men vi valde att låta bli.
Så visst måste jag erkänna att det känns lite konstigt att nu säga farväl till pc:n på mitt skrivbord. Jag har lovat MacWord-redaktionen att hålla mig borta från den under en vecka och i stället försöka leva på Mac allena.Sagt och gjort. I dag är det dags att stänga av pc:n och i stället ta fram en Macbook Pro.
Att öppna kartongen visar sig vara en märklig upplevelse. Jag, som öppnat ett oräkneligt antal pc-kartonger, har alltid betraktat ”unboxing” som töntigare än töntigt. Men när jag ser den stilrent formgivna Macbook-kartongen i svart och vitt, och när jag läser texten ”Designed by Apple in California” – ja då är jag nästan beredd att ta fram videokameran. I stället för tejp och plast hjälper en svart flik mig att få upp datorn ur kartongen, och i stället för ett myller av lösblad med instruktioner ligger alla broschyrer och cd-skivor i en prydlig låda. Härligt!
Och när jag slår på datorn blir jag ännu mer nöjd. Att göra en nyinköpt pc körklar brukar ta upp till en halv dag. Inte nog med att man måste installera antivirusprogram och brandvägg, man måste dessutom avinstallera en massa så kallade bloatware. Det är testversioner av meningslösa program som pc-tillverkarna får betalt av programföretagen för att installera. Att slippa allt det här och kunna börja jobba på en gång är en ny upplevelse. Jag blir nästan kär!
Tisdag – programmappen går upp i rök
Min relation med Macen börjar bra. Under vår första morgon ihop gläds jag över hur snabbt han vaknar. Jag, som är van vid en evighetslång väntan framför pc:n, konstaterar att min Mac startar på nolltid. Jag kan inte låta bli att ta fram tidtagaruret och jämföra. Min Mac startar på 30 sekunder. Min pc kräver 80 sekunder.
Medan jag sitter och väntar beundrar jag Macens skönhet. Borstad metall. Rundade former. Stram design. Det är inget snack om saken. Apple kan formgivning!
Men när jag tittar närmare märker jag hur geniala detaljer blandas med genomkorkade lösningar. Magnetfästet på strömsladden som minskar risken att datorn fara i golvet är hur smart som helst.
Men hur obegåvat är det inte att placera de bägge usb-ingångarna så nära varandra att det inte går att stoppa in två kontakter samtidigt?
Att låta tangentbordet vara upplyst är genialiskt, men att använda en kortläsare som inte fungerar med Memorystick och Xd-kort är urkorkat. Jag kan inte bestämma mig om Apples designer är genier eller puckon.
Det går hursomhelst över förväntan att komma igång. Macen hittar utan problem mitt krypterade nätverk och att surfa, läsa mejl, titta på tv och lyssna på radio går som en bröllopsdans. Jag börjar intala mig själv att det går ganska bra att byta till Mac.
Då dyker problemen upp. Som pc-användare är jag van vid att alla program ska ligga behändigt samlade under Start-knappen – men någon sådan hittar jag inte. Jag upptäcker en programlista bland en massa andra spretiga ikoner längst ned på skärmen. När jag försöker flytta ut den på skrivbordet väser datorn hotfullt och så går programmappen upp i ett rökmoln. Jag lyckas till sist lokalisera den – under den kryptiska rubriken Gå.
Jag har överhuvud taget svårt att förstå mig på verktygsfältet Docka. Här blandas slumpmässigt utvalda ikoner med program som jag har öppnat. Exakt vad som är vad förstår jag inte. Och klickar jag på den röda stäng-rutan förblir programmet öppet, och jag måste in i rullgardinsmenyn för att avsluta det. Och något som gör mig ännu mer frustrerad är att musplattan saknar höger musknapp. I Windows används den konsekvent för att få fram en valmeny. I min Mac kräver det här ett dubbelkommando.
Jag känner mig vilse bland ikonerna, och även om jag förstår att det mesta handlar om ovana känner jag en intensiv längtan efter Windows Aktivitetsfält. Det må vara osexigt, men att se vilka program och mappar som är igång är faktiskt otroligt användbar.
”Kanske är det inte jag och Macen för resten av livet?” tänker jag dystert.
Onsdag – de viktigaste tangenterna saknas
Efter att ha suttit hemma med min Mac i två dagar är det dags att ta den till jobbet. Den väger visserligen ett kilo mer än min netbook och den får inte plats i min vanliga väska, men jag lyckas i alla fall baxa med mig den.
Mina kollegor på PC för Alla-redaktionen tittar skeptiskt på min nya partner, men det visar sig gå finfint att börja jobba. När jag stoppa in mitt usb-minne öppnas det utan krångel, och jag har inga problem att öppna ett Word-dokument.
Ett dubbelklick räcker för att starta Pages. Inga kompatibilitetskrångel så långt ögat når!
Men när jag började skriva dyker problemen upp. I Windows går det alltid att maximera ett program. På så sätt fyller det hela skärmen, och man slipper distraheras av program i bakgrunden. Jag klickar på Macens gröna plus-knapp och utgår från att den ska göra samma sak.
Men icke. Fönstret växer, men fyller inte hela skärmen. Jag får med andra ord maximera det manuellt. Korkat! Och när jag börjar skriva upptäcker jag att min Macbook saknar några av de viktigaste tangenterna. Det finns ingen Delete för att radera text till höger om markören – och när jag vill navigera i dokumentet upptäcker jag att tangenterna Page Up, Page Down, Home och End saknas.
Efter en hel del letande inser jag att samma funktioner går att få fram med olika tangentbordskombinationer, men jag känner mig ändå missnöjd. Tangentbordet är ergonomiskt bättre än musen, men jag upptäcker att det krävs mycket mer klickande på Macen än jag är van vid.
Dessutom blir tokig på snabbtangenterna. Att använda pc:ns Alt och Ctrl sitter i ryggmärgen, och eftersom Macens motsvarigheter sitter på andra platser blir det hela tiden fel. Jag vet att det här är en fas som jag och Macen måste gå igenom – men det är irriterande jobbigt. Och när det är dags att gå hem för dagen inser jag att Macen är löjligt petig. Jag rycker som vanligt ut mitt usb-minne, men får då fram ett argt meddelande som säger att jag först måste mata ut den. Gnällspik!
Torsdag – ibland är det svårt att vara minoritet
Hittills har jag bara använt Macens förinstallerade program, men nu känner jag mig mogen att installera egna.
Jag inser snabbt hur löjligt enkelt det här är i en Mac. I Windows måste man köra ett separat installationsprogram, men i Mac räcker det med att lägga filen i programmappen. Det känns nästan för bra för att vara sant.
Jag börjar med Lotus Notes, som är det e-postprogram vi använder på redaktionen. Notes är känt för att vara bedrövligt, i synnerhet för Mac.
När jag för många år sedan utsåg det till världens sämsta program i en krönika fick jag mycket eldunderstöd från Mac-användare (programtillverkaren Lotus blev däremot så arg att de skickade upp en hel delegation experter för att tala mig till rätta). Jag är med andra ord inställd på problem, men till min förvåning fungerar Notes bra. Eller rättare sagt: Det fungerar inte sämre än det gör på pc!
Jag har inte heller några problem med att få igång Spotify (för att lyssna på musik), Livestation (för att titta på utländsk tv) eller Dropbox (för att synkronisera filer), och jag blir förvånad över hur bra det går.
Men när jag installerar MSN Messenger upptäcker jag att det är en gammal version som inte alls är lika bra som den jag är van vid på min pc. Visst finns iChat, men vad hjälper det när alla andra jag känner finns på MSN.
Och när jag försöker installera Nokia PC Suite (för att synkronisera mobilen) går det ännu sämre. ”Systemkrav: Windows” står det på Nokias hemsida. Samma sak gäller videotjänster som Voddler (finns nu till mac, red) och Film2home – liksom ett oräkneligt antal spel. Ibland är det ganska svårt att vara en minoritet.
Fredag – Microsofts tangentbord funkar!
Jag är en av de 100 000-tals svenskar som kör mobilt bredband. I en pc är det bara att plugga in bredbandsmodemet i usb-kontakten men i Mac är det inte riktigt lika enkelt. ”Datorn kan inte läsa den inmatade skivan” säger Macen när jag stoppar in modemet. I stället får jag gå in på mobiloperatören 3:s hemsida och leta upp de drivrutiner som behövs. Men annars fungerar det förvånansvärt bra att använda nya tillbehör. De flesta prylar jag har hemma har Mac-drivrutiner, till exempel nätverkshårddisken, mitt trådlösa headset, musen och skrivaren. Ja, till och med mitt Microsoft-tangentbord funkar utan några större problem.
När jag ska koppla min Macbook till den stora platta skärm jag har på skrivbordet stöter jag visserligen på problem. Eftersom skärmen har vga-utgång och datorn en Mini Display-ingång verkar det hopplöst. Men en liten adapter som Macworlds chefredaktör Andreas Leijon har i sin väska och så generöst lånar ut löser problemet galant.
Att alltid behöva gå runt med en adapter i väskan verkar förstås onödigt komplicerat, men den löser problemet. Plötsligt sitter jag alltså med min vanliga skärm, min vanliga mus och mitt vanliga tangentbord – och kör en ovanlig dator.
Lördag – jag får vänta med fakturorna
Att logga in på sin internetbank sägs vara krångligt på en Mac, men för min del går det helt smärtfritt. Eftersom alla tre banker jag är kund hos kör inloggning via koddosa har jag inga som helst svårigheter att betala räkningarna.
Men sedan börjar problemen. Eftersom jag är egenföretagare måste jag fakturera, och det gör jag i ett smidigt program som heter Visma Enskild Firma. Det sköter fakturering, bokföring, bokslut och deklaration – men det kräver Windows. Visst finns det liknande program för Mac, men de är långt ifrån lika bra. Eftersom bokföringsprogram inte är kompatibla skulle ett byte dessutom kräva att jag börjar om från början.
Ekonomiprogram är helt enkelt inte Macens starka sida, och för första gången sedan jag stängde av min pc hamnar jag i en situation där Macen inte duger och jag har alltså två val: Svika mitt löfte om pc-frihet till Macworld – eller vänta med att fakturera. Jag väljer förstås det senare.
Söndag – varför är de så religiösa?
På den sjunde dagen ska man vila, så jag sätter mig och börjar fundera. Det är inte svårt att bli förtjust i sin Mac. Små enkla saker som att förhandsgranska sina dokument genom att trycka ned mellanslagstangenten gör livet enklare – och visst blir man glad av animationer när fönstren minimeras.
Det kryllar av exempel som visar hur genomtänkt Macen är. I stort och i smått.
Men efter en vecka med ny dator är det mest slående hur otroligt små skillnaderna numera är mellan Mac och pc. Aftonbladets hemsida ser likadan ut i Internet Explorer och Safari. Youtube, Facebook och Gmail påverkas inte av vilket operativsystem jag kör. Min favoritmusik låter lika bra på iTunes som i Windows Media Player. Det är ingen större skillnad mellan att skriva i Word och i Pages – och Windows Photo Gallery håller lika bra koll på digitalbilderna som iPhoto.
När jag kopplar Macen till min vanliga skärm och mitt vanliga tangentbord märker jag knappt att något är annorlunda. Och då är jag ändå van vid Windows XP. Skillnaden jämfört med nya Windows 7 är ännu mindre.
Själv föredrar jag Windows tydliga aktivitetsfält framför Macens spretiga docka, men det här är förstås en fråga om vana och smak.
Jag med andra ord inte förstå hur människor kan bli så besatta av sin dator. Så här på vilodagen kan jag inte låta bli att undra varför många Mac-ägarna är så religiösa.
Själv är jag varken omvänd eller frälst. Att klara sig utan Windows i en vecka gick bättre än jag trodde, och visst kommer jag att sakna detaljer i min Macbook.
Men under en vecka som Mac-användare har jag inte upptäckt en enda sak som jag inte kan göra med min pc.
1. Det finns inget bokföringsprogram som passar mina behov.
MacWorld kommenterar: Läs MacWorld nr 7-2009 eller gå till nätversionen korta.nu/9d34 där vi går igenom ett antal kompetenta program. Vi är övertygade om att du hittar en favorit där.
2. Jag kan inte synka kalendern i min Nokia-telefon med datorn.
MacWorld kommenterar: Det löser du enkelt genom att använda iSync .
3. Usb-kontakterna sitter så tajt att jag inte får plats med två enheter.
MacWorld kommenterar: Vi håller med, riktigt dåligt av Apple! Två sladdar är inga problem, men så fort vi stoppar in till exempel donglar eller liknande är vi rökta.
4. Minneskortläsaren klarar varken memorystick och xd-kort.
MacWorld kommenterar: SD är visserligen det vanligaste formatet, och Apple har valt rätt när de prioriterade det men visst håller vi med om att det är begränsande.
5. Videotjänster som Voddler och Film2home fungerar inte för Mac.
MacWorld kommenterar: Faktum är att båda tjänsterna nu släppts även till Mac! I kommande nummer testar vi strömmande filmtjänster mot varandra och blandar även in Headweb i kampen.
MacWorld kommenterar: Läs MacWorld nr 7-2009 eller gå till nätversionen korta.nu/9d34 där vi går igenom ett antal kompetenta program. Vi är övertygade om att du hittar en favorit där.
2. Jag kan inte synka kalendern i min Nokia-telefon med datorn.
MacWorld kommenterar: Det löser du enkelt genom att använda iSync .
3. Usb-kontakterna sitter så tajt att jag inte får plats med två enheter.
MacWorld kommenterar: Vi håller med, riktigt dåligt av Apple! Två sladdar är inga problem, men så fort vi stoppar in till exempel donglar eller liknande är vi rökta.
4. Minneskortläsaren klarar varken memorystick och xd-kort.
MacWorld kommenterar: SD är visserligen det vanligaste formatet, och Apple har valt rätt när de prioriterade det men visst håller vi med om att det är begränsande.
5. Videotjänster som Voddler och Film2home fungerar inte för Mac.
MacWorld kommenterar: Faktum är att båda tjänsterna nu släppts även till Mac! I kommande nummer testar vi strömmande filmtjänster mot varandra och blandar även in Headweb i kampen.
1. Macens menyprogram är spretigt och rörigt.
MacWorld svarar: En smak- och vanesak, att byta operativsystem ger nog nästan i samtliga fall upphov till viss frustration i början.
2. Jag saknar viktiga tangenter som Delete, Home och End.
MacWorld svarar: De bärbaras tangentbord är av naturliga skäl begränsade. Funktionerna finns på de vanliga tangentborden som fysiska knappar och på de bärbara i kombination med fn-tangenten: Fn + vänsterpilen = Home. Fn + högerpilen = End. Delete får du genom fn + Backspace.
3. Musplattan har inte den nästan livsnödvändiga höger musknapp.
MacWorld svarar: Jodå! Använd två fingrar när du klickar så får du högerklick! Du kan också ställa in så att du får högerklicket när du klickar på högra nedre hörnet eller vänstra nedre hörnet. Inställningarna för att skräddarsy dina högerklicksinställningar finner du i Systeminställningar-> Styrplatta.
4. Det är trassligt att få det mobila bredbandet att funka.
MacWorld svarar: Ja, tyvärr är det många som inte skickar med drivrutiner till Mac, bland annat mobila bredbandsoperatörerna. Som tur är börjar fler och fler företag skicka med. För ett par år sedan var det ovanligt att det ens fanns drivrutiner.
5. Mac-datorerna är fortfarande skamligt dyra.
MacWorld svarar: Ja Macar kostar. Men flera kundundersökningar genom åren har visat att Macägare är i genomsnitt nöjdare med sina datorer än PC-användare. Frågan är om man får vad man betalar för.
MacWorld svarar: En smak- och vanesak, att byta operativsystem ger nog nästan i samtliga fall upphov till viss frustration i början.
2. Jag saknar viktiga tangenter som Delete, Home och End.
MacWorld svarar: De bärbaras tangentbord är av naturliga skäl begränsade. Funktionerna finns på de vanliga tangentborden som fysiska knappar och på de bärbara i kombination med fn-tangenten: Fn + vänsterpilen = Home. Fn + högerpilen = End. Delete får du genom fn + Backspace.
3. Musplattan har inte den nästan livsnödvändiga höger musknapp.
MacWorld svarar: Jodå! Använd två fingrar när du klickar så får du högerklick! Du kan också ställa in så att du får högerklicket när du klickar på högra nedre hörnet eller vänstra nedre hörnet. Inställningarna för att skräddarsy dina högerklicksinställningar finner du i Systeminställningar-> Styrplatta.
4. Det är trassligt att få det mobila bredbandet att funka.
MacWorld svarar: Ja, tyvärr är det många som inte skickar med drivrutiner till Mac, bland annat mobila bredbandsoperatörerna. Som tur är börjar fler och fler företag skicka med. För ett par år sedan var det ovanligt att det ens fanns drivrutiner.
5. Mac-datorerna är fortfarande skamligt dyra.
MacWorld svarar: Ja Macar kostar. Men flera kundundersökningar genom åren har visat att Macägare är i genomsnitt nöjdare med sina datorer än PC-användare. Frågan är om man får vad man betalar för.