Vi testar 4g med iPhone 5 i Sverige

Inför lanseringen av iPhone 5 var vi många som hoppades på att den skulle ge oss 4g och glädjen blev stor när det visade sig att den också gjorde det. Men så blev vi ju lurade på konfekten då ingen operatör i Sverige kunde erbjuda uppkoppling via 4g lte 1 800-megahertzbandet. Tills nu. Först i Sverige blev Tele2 som nu erbjuder kunder med iPhone 5, iPad mini eller iPad av fjärde generationen uppkoppling till 4g-nätet. Tekniktörstig som jag är så begav jag mig direkt ner till huvudstadens eget ”Akihabara”, Kungsgatan mitt i centrala Stockholm och in i Tele2-butiken för att se till att utrusta mig med det senaste abonnemanget. 

 

Det krävs att operatörsinställningarna är uppdaterade och de dök upp automatiskt. Och så krävs förstås ett fräscht nanosimkort som stödjer 4g. Det har de flesta som redan har en iPhone 5. Om du hör till dem som själv klippt om ditt gamla mikrosim till ett nano-kort kan du behöva ett nytt.

 

Jag går direkt in på bredbandskollen och i butiken kommer jag upp i 52,43 Mbit/s för att ta emot filer och hela 22,45 Mbit/s för att skicka filer. Det är ju knappt jag tror det är sant och tänker lite skeptiskt att det säkert satt upp en superantenn bakom disken. Jag är ju ändå inne i en mobiltelefonbutik. Lika bra att bege sig ut på stan för att se vad lte går för denna första eftermiddag. Jag promenerar ner till Stureplan och den berömda Svampen.

 

Svampen är grå av alla mobilsamtal den lyssnat på.

 

Här sägs det ju surra mest i hela Sverige. Kanske är det därför hastigheten nu blev sämre. Nästan 20 Mbit/s åt båda hållen. När jag gör samma test med min gamla iPhone 4, den också uppkopplad mot Tele2, fast då bara mot 3g-nätet, når jag inte ens upp till 2 Mbit/s. Den stöder dock inte senaste 3g-tekniken så en nyare telefon skulle förmodligen gå lite snabbare även med 3g.

 

3g med iPhone 4 och lte med iPhone 5, mitt på Stureplan.

 

Det är när jag börjar jämföra med min gamla iPhone 4 som jag verkligen förstår skillnaden.

 

Ser jag det från den ljusa sidan är det fantastiskt. Ser jag till vad specifikationerna för 4g egentligen ska klara av bör jag kunna krama ut mer än så. Jag vill alltså nå högre hastigheter och lämnar alla stekare runt Stureplan och promenerar därifrån bort mot Norrmalmstorg. Jag snittar nu på 40-50 Mbit/s.  Det förändras dock till hälften om jag går in i någon butik men jag upptäcker att hastigheten för att skicka filer ligger mycket stadigare, och då på omkring 20 Mbit/s. Väl framme på Norrmalmstorg med 64 Mbit/s i handen slår jag mig ner en stund och testar lite Youtube och SVT Play.

 

Bra mätvärden på Norrmalmstorg, det är förmodligen därför det är så dyrt i Monopol.

 

Det är väldigt skönt att kunna spola fram och tillbaka i videoklippen utan att spelaren behöver flämta, stanna och hämta andan. Jag upptäcker att jag kan hoppa omkring i timmeslånga tv-program och spela upp direkt varifrån jag vill utan väntetid, vilket jag inte ens kan hemma med mitt ”så kallade bredband”. Uppkopplingen mot lte håller i sig när jag snurrar runt lite inne i Gallerian och när jag kommer ut på Sergels Torg så lyckas jag ta mitt eget rekord. 66,726 Mbit/s när jag tar emot filer.

 

Sergels Torg, det är här du ska surfa.

 

Nu vill jag hem till Södermalm för att visa och skryta för mina kollegor. Men i rulltrappan ner i tunnelbanan är festen slut. Plötsligt försvinner lte och istället kommer den gamla 3g-symbolen fram igen. Nåväl, jag ska ju ner i underjorden, så lite mörker får jag väl räkna med. Så fort jag kommer ovan jord på bron vid Gamla Stan försöker jag desperat vifta in lite lte i telefonen igen men lyckas aldrig innan jag försvinner ner i underjorden igen, så jag kliver av på Medborgarplatsen. Men där får jag aldrig någon lte-symbol utan blir istället attackerad av ett gäng arga skrattmåsar.

 

På Söder finns fler skrattmåsar än 4g-master.

 

För säkerhetsskull sätter jag telefonen i flyplansläge ett par gånger, om det kanske är så att lte behöver vakna till liv igen efter färden i underjorden. Men det gör den aldrig. Jag får heller inte se lte på det möte jag har borta i Liljeholmen och ej heller när jag kommer tillbaka till det jag tror är jordens mittpunkt – det heta och balla Hornstull. Här sträcker jag desperat upp armarna i skyn i hopp om att nå och uppleva den där känslan av höga hastigheter igen. Men ack och ve, inget lte.

 

Var är du, lte?

 

Alltså både glädje och sorg på samma dag. Så klart är detta inte ett heltäckande täckningstest men en dag med lte visar ändå att täckningen är väldigt fläckig även inne i centrala Stockholm för lte på 1 800 megahertz. Och eftersom att vi under dagen var bland de första som testade lte på 1 800 megahertz så lär frekvensbandet ha varit relativt lågt belastat, när fler och fler kör det kommer det påverka hastigheterna. Men Tele2 kommer att bygga ut och de andra operatörerna kommer att flåsa dem i nacken. Jag vill bara att det ska vara lte överallt. Nu.