Så kör du Windows på Mac

Att köra Windowsprogram på Mac har varit ett återkommande behov eller önskemål från Macanvändare sedan långt tillbaka. Redan på 90-talet kom Virtual PC för klassiska Mac OS och flyttade även över till Mac OS X. Det gick inte direkt snabbt, men det ändrades mer eller mindre över en natt när Apple avslöjade bytet till Intel-processorer.

 

Intel i Macen gjorde det mycket enklare och snabbare att köra Windows och Windows-program. Idag har du som användare ett helt gäng tillvägagångssätt att välja mellan, med olika för- och nackdelar beroende på vad du är ute efter. Övergången till Apple Silicon och M-processorerna har komplicerat situationen och lett till färre valmöjligheter, men det finns fortfarande lösningar.

 

Så oavsett om du är ute efter att köra ett litet Windowsprogram sida vid sida med dina vanliga Macprogram, behöver en komplett Windowsmiljö eller vill spela spel som bara finns på Windows finns en metod – och vi visar hur du gör.

 

Virtualisering – hela Windows utan att lämna Mac OS

För de flesta användare är den mest praktiska lösningen att skapa en virtuell maskin (vm) med en komplett installation av Windows. Det finns tre program för det: Parallels Desktop, Vmware Fusion och Virtualbox. Det senare är öppen källkod och var tidigare det enda gratisalternativet, men Fusion är numera gratis för privat bruk och är ett betydligt mognare program.

 

En fördel med virtualisering är att du kan köra Windows 11. Det kräver en virtuell tpm-modul, vilket finns i Fusion 12 och Desktop 17 (och Pro-versionen av 16).

 

Eftersom Fusion fungerar utmärkt och är gratis utgår vi från det i den här guiden. Parallels är lite bättre på vissa saker, till exempel spelprestanda och att blanda Windows- och Macprogram. Om du inte tycker Fusion fungerar optimalt kan du testa det istället, det finns ett 14-dagarsdemo.

 

OBS! Vmware Fusion 12 fungerar inte på Macar med Apple Silicon. En testversion av programmet har släppts som fungerar, men du kan inte installera Intel-versionen av Windows och Vmware säger att det inte har några planer på att stödja det. Har du en Mac med M1-chipp är Parallels Desktop därmed den enda gångbara lösningen.

1. Skaffa Vmware Fusion

Ladda ner Fusion från Vmwares webbplats och installera. Ansök om en gratislicens för privat bruk här.

2. Ladda ner Windows

Börja med att hämta den version av Windows du vill ha från Microsoft. Välj mellan 64-bitarsversionen av Windows 10 eller Windows 11. Du kan även välja 32-bitarsversionen, men det rekommenderar vi inte om du inte har något särskilt skäl att behöva det.

3. Installera

När du öppnar Fusion för första gången bör du få upp en dialogruta för att skapa en vm automatiskt, men om inte kan du klicka på plusknappen uppe till höger i huvudfönstret. Dra iso-filen med Windows till dialogrutan och följ instruktionerna för att installera. Fusion kan automatisera installationen med en förvald lokal användare, rätt version (Home eller Pro) och produktnyckel så att du slipper se installationsprogrammet. Det går betydligt smidigare än vid en normal Windows-installation.

 

När installationen är klar och din Windows-vm har startat kommer Fusion installera ett knippe drivrutiner och hjälpprogram som fixar integrationen med Mac OS, vartefter du måste starta om Windows innan allt är klart. Vi rekommenderar även att du kör Windows Update det första du gör för det finns nästan alltid nya uppdateringar som har hunnit komma sedan Microsoft uppdaterade iso-filen.

I sista steget innan du klickar på Finish och låter programmet utföra installationen kan du välja att ändra inställningar för den virtuella hårdvaran. Här kan du till exempel ändra kapacitet på den virtuella hårddisken, hur mycket arbetsminne och hur många processorkärnor Windows ska få och hur du vill göra med nätverk.

4. Helskärmsläge eller blandat med Mac OS

Fusion har tre olika visningslägen för en vm med Windows: Fönsterläge, helskärmsläge och Unity, ett läge där Windowsprogram placeras på skrivbordet bland dina vanliga Macprogram. I Unity-läget hamnar Aktivitetsfältet delvis i menyraden (åtgärdscenter) och delvis i Dock (öppna program). I vår erfarenhet fungerar Unity dock bara sådär och konkurrenten Parallels Desktops motsvarighet Coherence är betydligt bättre, vilket kan vara en orsak att betala för det.

 

Vår rekommendation är helskärmsläge, och att växla mellan Windows och Mac OS med Mission Control. Det enda som blir lite knepigt då är dra-och-släpp, men Windows är ändå inte speciellt bra på det och kopiera/klistra in fungerar bra mellan systemen.

 

Du kan också aktivera mappdelning som gör att du kan komma åt delar av Macens filsystem från Windows. Det är smidigt om du till exempel vill öppna en fil du fått på mejlen utan att behöva logga in på e-postkontot i Windows. Öppna Fusions huvudfönster, se till att din Windows-vm är markerad i listan och välj Virtual Machine -> Settings för att öppna vm-inställningarna. Klicka på Sharing och lägg till de mappar du vill dela.

 

Boot Camp – maximal prestanda men bara för Intel-Macar

Om du vill köra Windows utan några kompromisser – för maximal spelprestanda, kompatibilitet eller för att hålla de två systemet helt åtskilda – är det Boot Camp som gäller. Det är dock en teknik som är på väg ut. De nya Macarna med Apple Silicon, M1 och senare processorer, har inte stöd för Boot Camp och även om någon i framtiden lyckas få Windows att köra på dem kommer det aldrig bli lika enkelt (eller snabbt) som på Intel-Macar. Dessutom kan du inte installera Windows 11 på en Mac med Boot Camp, eftersom Apple aldrig har inkluderat en tpm-modul.

Boot Camp består av två komponenter: Ett program kallat Boot Camp-assistent som hjälper dig installera Windows och en samling drivrutiner du installerar i Windows för att utnyttja Macens hårdvara fullt ut. Du måste inte använda assistenten för själva installationen: Om du har en Mac med flera hårddiskar/ssd:er kan det vara vettigare att installera Windows på en annan disk än Mac OS, vilket Boot Camp-assistent inte klarar. Du kan ändå använda programmet för att ladda ner Windows-drivrutinerna för just din Macmodell.

 

För att använda Boot Camp behöver du lagom mycket ledigt utrymme på Macens systemskiva för att stycka upp den och ge Windows en lagom stor partition. Windows 10 kräver minst 16 gigabyte ledigt utrymme men vi rekommenderar minst 64 gigabyte så att du har lite svängrum för program och filer. Du kan dock även ansluta en extern disk för att ge mer utrymme för annat än systemet (Windows kan inte installeras på en usb-enhet, i alla fall inte utan mycket möda).

 

Innan du partitionerar disken bör du också tänka på att Mac OS behöver en del ledigt utrymme för att fungera optimalt. Minst 10 procent, men gärna 20 procent med en ssd, annars kan systemet bli segt.

1. Installationspinne

Öppna programmet Boot Camp-assistent och vänta tills den har laddat. Den första dialogrutan har tre alternativ du kan kryssa i: Skapa en installationsskiva, hämta Windows-programvara från Apple samt installera Windows. För en normal installation lämnar du alla tre ikryssade, men du kan också dela upp processen i två steg – ett för att skapa en installationspinne och ett för att installera.

 

Installationspinnen behöver ett usb-minne på minst 16 gigabyte. Du behöver även ladda ner en skivavbildning med Windows från Microsoft. På moderna Intel-Macar är det 64-bitarsversionen av Windows 10 du behöver (välj svenska som språk om du vill att Windows installationsprogram ska vara på svenska – du kan alltid lägga till fler språk i efterhand).

2. Partitionera

Nästa steg i assistenten är att partitionera Macens interna lagring. Programmet gör detta väldigt enkelt – du behöver bara dra i ett reglage som ändrar storlekarna på Mac OS- och Windows-partitionerna. Om du har ont om ledigt utrymme kan det hända att programmet misslyckas och meddelar att det inte går att partitionera. Du får då försöka rensa och flytta stora filer till externa diskar.

3. Installera

Om partitioneringen fungerar kan du gå vidare till nästa steg, där Macen startas om från installationspinnen som öppnar Windows installationsprogram. Det följer du som vanligt. Det viktigaste här är att du väljer rätt partition för installationen (det är tyvärr enkelt att radera Mac OS-partitionen i detta steg, så var uppmärksam).

 

När Windows-installationen är klar ska installationsprogrammet för Boot Camp-drivrutinerna köras igång automatiskt. Om det inte gör det kan du öppna usb-minnet i Utforskaren och själv köra igång det.

 

Tips – har du en Mac med AMD-grafik kan du få ut lite mer av grafikkortet genom att installera uppdaterade drivrutiner från AMD. På sajten bootcampdrivers.com finns anpassade installationsprogram som gör det enkelt, och du slipper Apples åldrade drivrutiner.

 

Crossover Mac och Wine – Windowsprogram utan Windows

Ett alternativ till virtualisering som fungerar helt annorlunda är Wine (står för ”Wine is not an emulator”), ett anrikt öppet källkodsprojekt som kör Windowsprogram genom att härma Windows olika kodbibliotek för grafiska gränssnitt och andra funktioner. Wines huvudsakliga utvecklare idag är företaget Codeweavers, som även säljer ett program som gör det betydligt enklare att använda.

 

Programmet heter Crossover och finns i versioner för Mac, Linux och Chrome OS. Crossover Mac ligger oftast aningen före vanliga Wine i utvecklingen av nya funktioner, till exempel stöd för 3d-grafik i spel med Directx. Men framför allt är det enklare att installera Windows-program. Det beror mest på att utvecklarna har testat många vanliga program och har tagit fram installationsskript som ser till att du får med alla nödvändiga filer och kodbibliotek.

 

En fördel med Crossover/Wine är att du inte behöver en Windows-licens. Wine använder bara egenutvecklade, rekonstruerade versioner av Microsofts olika slutna bibliotek plus bibliotek som Microsoft har gjort allmänt tillgängliga.

När du startar Crossover visas huvudfönstret. Till vänster här ligger en lista över så kallade flaskor, vilket är Crossovers sätt att skapa flera olika ”emulerade” Windows-system som sedan kan innehålla olika program. Varje flaska härmar en viss version av Windows (på moderna Macar ska du oftast använda 64-bitars Windows 10, men vissa program kan kräva ett 32-bitarssystem eller en Windows 7-flaska). Flaskor kan även innehålla olika tillagda kodbibliotek och ha olika inställningar.

 

Normalt skapar du varsin flaska för varje program eller programsvit, till exempel en flaska för Windows-versionen av Steam som även får innehålla alla spel du installerar där.

När du klickar på Installera ett Windows-program visas installationsguiden. I första steget kan du söka efter programmet du vill installera. Om du till exempel vill ha Steam (för att spela spel som bara finns för Windows, eller som har slutat fungera i Mac OS då de bara stödjer 32-bitarssystem) söker du efter det och går vidare. Sista steget visar en sammanfattning, så att du kan backa och ändra till exempel vilken Windows-version du vill ha.

 

Om ett program du vill installera inte finns i programmets databas kan du ändå testa att installera det. Du får då själv göra inställningar, och du kan behöva prova dig fram med olika val. Här kan det också hjälpa att söka på nätet efter andras erfarenheter av det programmet och Crossover Mac.

 

Många program fungerar riktigt bra via Crossover/Wine – en del går rent av snabbare så här än via virtualisering – men det är inte ovanligt med konstigheter och du kan inte räkna med att nya versioner av program som har fungerat bra också kommer göra det.

 

Geforce Now – strömma spelen istället

Om det enda du är ute efter är att spela pc-spel som du redan äger på Steam eller Epic finns ett annat alternativ som dessutom gör att du slipper ifrån en gammal Macs inte alltid så höga prestanda. Nvidias streamingtjänst för spel, Geforce Now, fungerar riktigt bra på Mac så länge du har en bra internetuppkoppling och har stöd för en lång rad spel.

 

Det här är särskilt praktiskt för de som har en Intel-Mac utan kraftfull AMD-grafik och de som har samlat på sig många spel i Epics gratisutdelningar.