Copland – fiaskot som räddade Apple

När Apples tekniska chef Ellen Hancock vaknade en julimorgon 1996 var Copland det förs­ta hon tänkte på. Efter att ha grubblat under sina månader på företaget hade hon kommit fram till ett beslut. Det som skulle ha blivit ett revolutionerande operativsystem var en katastrof som inte gick att rädda. Yxan föll omedelbart och Apple upplevde sitt mörkaste ögonblick någonsin.

 

Ett dussin år tidigare såg fältet helt annorlunda ut. När Mac OS introducerades 1984 var det ett avancerat operativsystem som glänste. Idag går det knappast att förstå vilket lyft detta operativsystem var. Inte minst som de främsta konkurrenterna – Microsoft DOS, Commodore Kernal och CP/M – var textbaserade.

 

Grunden var bra nog för att hålla utmanarna stången under hela 80-talet. Tidiga versioner av Microsofts Windows stod sig slätt och IBM:s OS/2 fick aldrig luft under vingarna. Intressanta utmanare, som AmigaOS och Atari TOS, lyckades aldrig ta andelar på annat än hemmamarknaden.

 

IBM lyckades inte få med Microsoft på OS/2-tåget. Det gick inte mycket bättre med Apple. Taligent övergavs i praktiken så fort Copland drog igång.

 

Det mörka årtiondet
Ett par år in på 90-talet såg det betydligt värre ut. System 7 hade just nått användarna, men det byggde fortfarande på den gamla plattformen. Ryktena om ett revolutionerande operativsystem från Microsoft cirkulerade. Om Apple inte matchade konkurrenten skulle de få svårt att klara sig på marknaden.

 

Tyvärr hade det blivit uppenbart att bristerna i gamla Mac OS inte gick att åtgärda med ett par enkla handgrepp. Det krävdes ett ordentligt omtag för att rädda situationen; ett nytt operativsystem, helt enkelt.

 

Så vad var det som krävde en så drastisk åtgärd? Det fanns flera grundläggande problem i den nu ålderdomliga arkitekturen som Mac OS vilade på. Men framför allt var det två saker som gjorde den fullständigt hopplös.

 

Det största problemet var att System 7 saknade ordentlig multitasking, det vill säga förmågan att köra program parallellt. Själva funktionen fanns inbyggd, men den var väldigt grovt byggd. I praktiken var det ett smart programmeringshack som gjorde att det över huvud taget fungerade.

 

Kraschkungen bland datorer
Tyvärr fanns det en liten hake med lösningen. Det krävde nämligen att applikationer betedde sig korrekt och lämnade ifrån sig kontrollen, något de inte alltid gjorde. I praktiken var det möjligt för ett illa skrivet program att stjäla alla systemresurser. Om detta hände slutade det ofta med en kraschad dator och förlorat arbete.

 

Ett nästan lika stort problem var att minnet allokerades statiskt. Denna lösning gav program det minne de ville ha vid uppstart. För att expandera bortom den definierade gränsen krävdes plats på rätt ställe. Om ingenting fanns där gick det inte att växa, trots att det fanns utrymme.

 

Som en konsekvens av den tveksamma hanteringen var det dessutom fullt möjligt för ett program att skriva sönder ett annat programs minnesområde. Detta orsakade nästan alltid en massiv krasch. Återigen kunde ett kodmisstag betyda många timmars förlorat arbete.

 

Utöver dessa två allvarliga svårigheter fanns det ännu några saker som Apple var tvungna att åtgärda. Ett sådant var att System 7 egentligen var byggt för Motorolas 68k-processorer. I praktiken kördes hela operativsystemet i emulerat läge på de nya PowerPC-datorerna. Därför fick inte användarna någon större prestandaknuff när de investerade i en ny maskin.

 

Att mappar öppnar sig när du för en ikon över dem är en gammal Macfunktion som först dök upp i Copland. Funktionen finns kvar ännu i OS X.

 

En rosa framtid
Problemen var inte på något sätt okända för Apple. De var tvärtom tidigt medvetna om att arkitekturen inte höll. Första försöket att rätta till den var Pink, som de började jobba med redan i slutet av 80-talet. Interna konflikter och oförmåga att komma i mål gjorde att projektet nära nog dog.

 

Räddningen kom i form av IBM, precis i början av 1990-talet. Efter att ha kommit ihop sig med Microsoft över OS/2 jagade IT-giganten efter en ny allierad. Apple passade in perfekt, på alla plan.
Som en konsekvens av samarbetet gick Apple över till PowerPC-arkitekturen. Dessutom började företagen samarbeta kring en multimediaplattform vid namn Kaleida.  Men det viktigaste var att Pink omvandlades till ett gemensamt projekt för de båda bolagen. Det nya namnet blev Taligent.

 

Samarbetet blev allt annat än lyckat och de båda företagens skilda kulturer gjorde ingenting enklare. Efter flera turer tog det slut för Apples del 1995. IBM tog över det som nu var Commonpoint.

 

Ut ur IBM-mörkret
Men redan innan det hände såg det riktigt mörkt ut för Apple. Att samarbetet med IBM skulle fallera kändes i luften och Windows 95 var en allmänt känd hemlighet. Det var då det stora projektet drog igång. Fast det hade inte behövt hända.

 

Apple hade  ett alternativ till att börja om från början eftersom de hade tillgång till ett operativsystem med alla funktioner de behövde. Det hette A/UX, Apple Unix, och fun­gerade även tillsammans med System 7, tack vare virtualiseringstekniken.

 

Problemet var att Unix inte var så hett i början av 90-talet. Dessutom byggde operativet på Unix System V, som tillhörde AT&T. Att använda koden skulle därför göra dem beroende av ett annat bolag, något Apple helst ville undvika.

 

I stället drog de igång utvecklingen av ersättaren, som skulle heta Mac OS 8. Startskottet gick 1994. Nu skulle alla tekniska problem lösas och gränssnittet poleras. Siktet var inställt på 1996. En tuff plan för ett helt nytt operativsystem. Men tiden var emot dem och att kunna leverera snabbt blev kritiskt för bolagets överlevnad.

 

Specialmenyn i gamla Mac OS döptes om i betaversionerna. Gärna till andra ord som börjar på bokstaven ”S”. För Copland blev det ”Spaz”.

 

Två steg till räddning
För att klara av tidplanen beslutade Apple sig för att bygga lösningen i en tvåstegsraket. Först skulle alla nödvändiga funktioner packas ihop. Minneshanteringen skulle fixas till, multitaskingen sättas på plats och allting skulle anpassas för den nya PowerPC-arkitekturen. Det var denna del som fick kodnamnet Copland, efter kompositören Aaron Copland.

 

Problemet med detta steg var att System 7 skulle köras i ett emulerat läge med bara en process. Den instansen kallades för en blå låda. Internt fungerade den precis som det gamla systemet. Alla program skulle dessutom köras i denna System 7-installation. Det innebar att en uppgradering initialt inte skulle ge användarna några fördelar alls, endast nya applikationer kunde ta del av förbättringarna.

 

Men detta problem tänkte man lösa i nästa del, namngiven Gershwin. Först när denna komponent var klar skulle alla bitar falla på plats. När planen presenterades för allmänheten kunde Macentusiaster konstatera att de skulle få ta del av den fulla versionen redan 1997.

 

Det började bra. Trots de externa hoten och den sviktande försäljningen hade Apple pen­gar i kistan och det var ingen brist på idéer. Fast det fanns problem. Det minsta låg på den tekniska sidan.

 

En minneskrävande historia
Den tänkta lösningen visade sig nämligen vara väldigt minneshungrig. Eftersom den blå lådan skulle köras på toppen var detta inte alls bra, i synnerhet som System 7 redan i grundutförande var väldigt förtjust i systemresurser.

 

Men om de tekniska delarna orsakade huvudbry var det ingenting jämfört med vad de interna stridigheterna ställde till med. Utvecklare från alla delar av företaget ville vara med på det nya tåget. De lämnade sina tidigare projekt vind för våg för att engagera sig i nästa Mac OS. Skräckslagna chefer kontrade med att genom hot, löften och tårar knyta sina projekt till Copland.

 

Resultatet blev att det som skulle varit ett smärt projekt för att snabbt bygga ett nytt operativsystem omvandlades till en tunggrodd koloss. Istället för att bara fokusera på de underliggande arkitekturproblemen skulle plötsligt allting följa med in.

 

Bland alla tillskott fanns en hel del oprövad teknik från IBM-samarbetet. Ambitionen var till exempel att bygga allting enligt en öppen standard, Common Hardware Reference Platform. Detta skulle göra det möjligt att köra Copland på allmän hårdvara.

 

En annan finess som skulle följa med från IBM:s hyllor var Opendoc. Detta ramverk lovade att göra det enkelt att bygga återanvändbara och plattformsoberoende komponenter.

 

Inledningen till en katastrof
Varje extra funktion komplicerade koden. Dessutom utvecklades de olika projekten nära nog helt isolerat och med usel gemensam styrning. Totalt sett bildades ett trassligt lapptäcke som inte höll ihop när allting skulle kopplas samman.

 

Den redan optimistiska tidplanen krossades i grunden. För att hålla intresset uppe fick det Apple att i stället lova kunderna mer finesser i den slutgiltiga versionen. Men det skapade i sin tur ännu mer arbete och den onda cirkeln fortsatte.

 

När Copland visades upp för första gången, i början av 1996, gick det knappt att köra. Utvecklare, kunder och anställda förfasades över skicket på operativsystemet. Det blev uppenbart att den initiala planen inte höll.

 

Eländet fortsatte under de följande månaderna. I slutet av sommaren 1996 skickades en utvecklarkopia ut till ett litet antal samarbetspartners. Versionen var en katastrof. Nästan alla finesser saknades, den var extremt buggig och kraschade nära nog omgående.

 

Strax efter tog det stopp. Ellen Hancock släckte till slut ljuset för Copland. Hon hade rekryterats bara några månader tidigare för att rädda situationen, men insåg nästan genast att det var för sent.

 

Trots att det aldrig blev en skarp version av Copland finns det en del dokumentation sparad. I dokumenten går det att läsa om Apples storslagna drömmar och planer för operativsystemet.

 

En himmelsk räddning
Planen blev att istället sakta lyfta över de bästa funktionerna från Copland till de kommande versionerna av Mac OS, samtidigt som man gav sig ut på jakt efter ett lämpligt företag att köpa upp.

 

Alternativen var många. Ett samgående med Sun Microsystems var på tapeten, men det gick aldrig särskilt långt. Även en övergång till Windows NT lyftes fram. Även där tog det stopp relativt snabbt.

 

Betydligt längre gick det i diskussionerna med BeOS.

 

Diskussionerna gick fram och tillbaka, men till slut föll det på prislappen. Apple ville inte betala vad Be begärde. I stället föll valet på Next. Operativsystemet hette NextOS och omvandlades så småningom till det OS X vi känner idag.

 

Men det var inte bara operativsystemet som ingick i paketet. På köpet fick Apple dessutom tillbaka Steve Jobs. Hade Coplandprojektet lyckats skulle en av företagsvärldens mest  avgörande återkomster  aldrig skett.

 

Resterna av Copland
Det finns dessutom en hel del annat som Apple fått ut ur Coplandprojektet. Om du är bekant med gamla Mac OS skulle du sannolikt inte bli överraskad av utseendet på Copland. Den grafiska stilen påminner väldigt mycket om System 7 och Mac OS 8. Fast det finns en del andra intressanta detaljer.

 

En sådan är sökfunktionen. I sökrutan matar du mata in den text du vill leta efter. Datorn söker inte bara i filnamn, utan också inne i själva filerna. Alla data är indexerade och det går snabbt och listan uppdateras i realtid. Dessutom kan du spara sökningarna.

 

Om du känner igen beskrivningen beror det sannolikt på att Apple förde tillbaka finessen långt senare. Det är nämligen en tidig variant av vad du idag känner som Spotlight. Givetvis inte lika kraftfull, men väldigt lik i utförande.

 

Även en del andra OS X-funktioner kan spåras tillbaka till Copland. Föräldrakontrollen, till exempel. Det var möjligt att begränsa operativsystemet för barn och nybörjare.

 

Andra klassiska Macfinesser har också sitt ursprung i Copland. Ett klassiskt exempel är när du i gamla Mac OS drog ett fönster till skärmens nederkant som då omvandlades till en flik och gick att öppna med ett klick.

 

Det var bara prislappen som gjorde att det inte blev BeOS istället för ­NextOS. Det hade gett Apple en helt annan framtid, men sannolikt en ­mindre framgångsrik sådan.

 

Fiaskot som räddade Apple
Ett annat exempel ser du om du drar en mapp över en katalog. Den senare kommer att öppna sig och visa innehållet för dig. Denna funktion introducerades i Copland och finns fortfarande kvar i OS X.

 

Vissa detaljer fick användarna däremot aldrig se. Till exempel tog utvecklarna bort möjligheten att trycka ut disketter genom att dra ikonen till papperskorgen. Även möjligheten att helt ändra det grafiska utseendet med olika mallar försvann, liksom en smart hjälpfunktion som guidade användare med vanliga uppgifter.

 

Men vad hände med Mac OS 8? Det släpptes, men var i praktiken ingenting annat än System 7.7 som döptes om. Några finesser från Copland fanns med, men i grunden var det samma system som tidigare.

 

Det är lätt att döma ut Copland. Men förutsättningarna var dåliga. Utvecklarna fick inte ens två år på sig att bygga ett nytt operativsystem.

 

Detta ska jämföras med OS X som dök upp först fyra år senare. Då med Carbon, vars upplägg till stor del påminner om föregångaren.

 

Oavsett vad som skulle ha inträffat om Apple hade lyckats var det tur att de inte gjorde det. För sannolikt skulle det inte ha räckt till för att rädda företaget. Steve Jobs var ett mycket bättre alternativ än Copland. Därför blev det här projektet det bästa it-fiaskot någonsin.